Bastic's hägn

9v räckte, nu har de ingen orsak att bedöma mig längre, så nu kör vi inlogg för alla besökare här framöver, men ni, vännerna mina, är lika varmt välkomna som alltid <3
Vi hörs här framöver
//Johanna

?
För att klargöra för dig som letar efter ngt att använda emot mig så är denna blogg skriven endast ur mina känslors perspektiv och vad min ångest gör med detta.. Jag är inte för en sekund intresserad av att lägga energi på att baktala personer eller ställen, det har jag ingen energi över till..
Men jag har fått till mig att dessa inlägg använts till att driva en annan agenda mot mig, och är det så, då är detta andningshål för det första misstolkat.
För det andra, vad har jag gjort som lett till denna brist på tro på en människa så att man sitter o letar fel o brister på fb eller en blogg? Jag är en öppen bok för den som vill läsa den när vi möts, bara o snacka med mig ?
Nu ska jag försöka bli kvitt denna urbota jävliga feber så jag kan ge järnet lite till!

Ha det gott och lämna förförståelsen om texter vid sidan.
Öppna tanken för andra tolkningar och anamma ”det där flummiga” dom fyller utbildningen med?

En vansinnigt nyttig läxa att lära för min del som alltid kört på i hundra knyck och med lika många bollar i luften samtidigt, var när jag mötte den där berömda väggen för 3år sedan och kroppen gav upp. Bit för bit, men jag fattade vinken först när jag satt där på golvet och benen inte löd mig längre.. va jag en sån där? En sån som ”gav upp” o inte ”bet ihop”?.. Näe, alla som känner mig kan nog gå i god för att jag alltid viftat bort lite ont o tagit i lite hårdare istället. Lite sådär som alla hästtjejer gör bara. Får saker gjort!
Men där o då satt jag där och hur mycket jag än ville och bad mina ben att resa sig, så gick inte signalerna till musklerna.
Aha, ok, vila nån vecka då o sen påt igen, tänkte jag.. Men ack så fel jag hade.. ETT ÅR senare trodde jag att jag var tillbaka i min normala kropp och började plugga på 100%.
Galning fick jag höra. Jodå.. lite mitt vanliga tempo ju.. Har ju vilat så länge nu, nu måste jag komma igång igen!..
Men ja.. det har varit en brokig resa fram tills idag, och den fortgår fortfarande!
Börjar först nu inse att vissa av de begränsningarna jag dragit på mig pga att jag inte lyssnade på kroppen tidigare, kommer nog att förfölja mig livet ut. Andra blir förhoppnignsvis bättre med åren. Men jag kommer för alltid att ha lättare att falla dit igen, och vägen upp blir svårare och längre för varje gång säger dom. DET skrämmer mig. För mitt liv är inte på halvfart. Det är inte där jag trivs..
Att lära sig att dansa i regnet och klura ut var just mina begränsningar ligger och när jag ska säga NEJ eller bromsa in, det är något av det SVÅRASTE och TRÅKIGASTE jag behövt pyssla med.. Jag vill göra ALLT, och NU, just för att det är så ROLIGT!..
Jag kanske aldrig kommer kunna jobba 100% i framtiden, eller fixa en tokstressig avdelning. Men där är just fördelen med mitt valda framtida yrke; DET FINNS 100st OLIKA SORTERS AVD. OCH SSK-inriktningar! Med alla olika förutsättningar och vardag..
Jag har funnit två som jag stormtrivs med, så visst fasen är jag på rätt väg.. men den är slingrig och lurig innan jag nått målet, och troligen lite längre än planerat. Men jag hoppas och vill tro att jag ska komma dit ändå..
Just nu är jag bara lite trött..
Bromsat lite för sent..
Man lär sig som sagt med åren, men jävlar va lång tid det ska ta!
Kram och ta hand om hela dig