Ibland önskar jag att jag hade valt ngt mer materiellt intresse eller rättare sagt önskar att jag inte hade varit så glad i levande ting..
År 2014 går till historien för mest sorg och ångest pga mina vackra pälsklingar nånsin!!
I 23 januari var vi tvungna att låta Nicci somna in pga smärtsamma höfter och en ocd-fraktur i hasen som ej gick att opa. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig upp på fötterna igen efter det. Hon var mitt ALLT, min bebis, min ängel, en del av mig. 
Jag lyckades som vanligt att fokusera på annat och ignorera sorgen till slut.. Varför tar jag aldrig tag i det och blir överens med problemen innan jag går vidare??
i Juni flyttade lilla rödluvan Raijah hem till oss. En räddande liten ängel som blev min väg ur sorgen på riktigt. 
Den 20oktober blev denna älskling bortjagad hemifrån av vildsvin, och sedan dess (snart 5v) har jag spenderat VARENDA vaken sekund på att leta, gråta och vridas av ångest över att min bebis är på flykt. Just nu är hon troligen vid liv, då vi fått besked om folk som sett henne nyligen, men helt förvildad och håller sig undan av ren rädsla för sitt liv. Det är en fet kniv som vrids om i hjärtat på mig!!
Dessutom, som om detta inte räckte för att knäcka mig, så stod jag på verandan mitt i natten den 10november och tvingas lyssna till när min vackra Flora blir tagen av Lodjuret, ända tills sista andetaget.. 
Ni får tro och tycka vad ni vill, men för mig är mina djur lika mkt familjemedlemmar som mina barn är!
Floras öde är vansinnigt ledsamt, men definitivt och inget jag kan göra ngt åt. Raijahs är däremot en konstant ångest över att hon finns där ute, men vågar/kan/vill inte ta sig hem.
Det smular sönder mig sakta men säkert..
Ungarna har ALDRIG varit så trötta på att åka bil, och suckar ljudligt varje gång vi är ute o frågar om vi ska leta efter Raijah igen..
Det känns som att jag försummar alla andra delar av livet och alla andra familjemedlemmar i min, närmast besatthet, att finna henne, eller bara få ETT SVAR!..
Stackars Ivan som är ensam kvar av sin art i hemmet, har numera husarrest. Vilket han trotsar genom att pissa lite varstans och är då inte alls nöjd..
Stå ut med pisslukt i huset, eller släppa ut honom och riskera att han går samma öde som Flora till mötes??
Han har fått vara ute sedan han var liten.. det är inte schysst att göra en innekatt av honom även hur mkt jag än vill hålla så hårt i honom nu..
Jag skulle definitivt inte orka med en förlust till nu..
en dag när jag känner mig bättre till mods skall jag dock presentera vårt underbara lilla nytillskott i Bastic’s-familjen, nämligen Vera! 
En lovande tös som skall bli ID-hund i framtiden. =) GÅ gärna in på www.idhund.se och läs mer!
Fantastiska människor som ställer upp om din hund/katt eller annat djur har sprungit bort.
Nu dags att försöka slumra lite, inte det lättaste med alla tankar som far..
Håll hårt i dom ni älskar!
Kram //JH
